Mer byråkrati är inte lösningen

Vi är nog många som intresserat läste Magnus Henrekssons och Jonas Vlachos artikel om betygsinflation i DN igår. Denna problematik är ständigt närvarande i skoldiskussionen och vi har den också i Nynäshamns kommun, trots att vi inte har någon fristående skola (vi har en liten Montessoriskola F-3).

Huvudfrågan är viktig - betyg är myndighetsutövning och skall tillämpas likvärdigt. Men alla som någon gång har blivit betygsatt vet att denna ofta är godtycklig och ibland bygger på helt andra faktorer än rena kunskaper. Betyg bygger också på närvaro, elevens allmänna attityd, flit och aktivitet i klassrummet. Dessa egenskaper mäts INTE i nationella prov, därför är det orimligt att likställa resultatet på de nationella proven med elevens slutgiltiga betyg. Här kan man naturligtvis argumentera för eller emot betyg, och vad betygen ska mäta - bara rena kunskaper, eller ta med ambition, flit osv - men det får bli en annan debatt.

De nationella proven kan inte vara heltäckande, men avslöjar ändå om någon elev inte når målen i ett ämne - då förutsätter jag att de elever som har brister i sina kunskaper får ordentligt med stöd att komma till rätta med dessa. Vad gör annars elever och lärare under resten av vårterminen. Med detta perspektivet är det därför snarare orimligt om resultaten på de nationella proven och slutbetygen blir helt lika.

Ett annat problem som jag tycker är värt att diskutera är den tid dessa nationella prov tar från övrig undervisning. Jag fick t ex veta att ett barn i min närhet inte fick någon undervisning i Engelska (som barnen älskar) för att de nationella proven i Matte tog all tid under vårteminen i trean. Jag är en vän av kunskapsuppföljning, men det får inte bli så att all mätning av det som varit tar all energi från det som ska bli.

I detta ljus är därför Björklunds förslag det sämsta av båda världar. Dels har han ambitionen att de nationella proven alltmer ska styra slutbetygen, men han vill också skapa ytterligare byråkratisk kontroll över skolan genom sin “dubbelrättning”.  Om nu samhället har begränsat med resurser och vi alla är överens om att skolans kvalitet avgörs i mötet mellan elever och lärare, ska då mer pengar läggas på kontrollerande byråkrater, eller på de lärare som faktiskt ska bidra till elevernas resultatutveckling?

I Nynäshamn har vi istället följt elevernas resultat på gymnasiet, i ett försök att spåra om någon skola är särskilt snål eller frikostig med betygen, utan att kunna hitta några sådana samband. Då är i alla fall bedömningen hyfsat likvärdig inom kommunen. Det svåra är att följa upp på regional/nationell nivå. Inom Södertörnssamverkan gör vi en del försök, men helt ärligt upplever jag inte engagemanget som jättestort hos dem där glädjebetyg kan misstänkas. Inte heller verkar effektivitet vara något man vill eftersträva, utan behandlas snarare med misstänksamhet. I våra nyckeltalsjämförelser verkar höga kostnader, hög personaltäthet och andra volymmått premieras framför goda resultat med mindra resurser. Många kommunledningar bedöms  utifrån hur mycket resurser skolan får, medan skolans resultat är den enskilda skolans förtjänst - rättmätigt eller inte…

Bortom frågan om driftsformer

Långt bortom debatten om vinster  och driftsformer i skolan har DN en just nu en intressant reportagesserie om lärare på Insidan.

Jag måste erkänna att jag blir lycklig över lärare som Lena. Hennes förhållningssätt är modernt och, vill jag påstå, socialdemokratiskt. Det är inte genom konkurrens och repression som elever lär sig, utan genom en pedagogik anpassad efter eleverna och höga och positiva förväntningar. Så här säger Lena:

– Den tredimensionella verkligheten är bättre än de platta läroböckerna, säger hon. Elever som tvingas att sitta stilla i bänken och räkna lektion efter lektion ledsnar snabbt. Lusten dör, och ofta uteblir förståelsen. Dessutom börjar de tävla – de som råkar vara snabbast på mekanisk räkning känner sig duktiga, medan alla andra känner sig dåliga. Och känslan att ligga efter och vara dålig är förödande! 

Och faktum är att Lena Carlssons undervisning fungerar. I fjol fick 96 procent av tredjeklassarna i Klockarbergsskolan godkänt resultat i ett matematikprov som motsvarar det nationella. Året innan hon tog vid fick endast 29 procent godkänt. 

Vår största utmaning inför framtiden är hur vi ska få fram fler lärare som Lena. Lärare som trivs med sitt jobb och som ser en utmaning i att barn är olika. Lärare som tror på varje barns förmåga och som vågar utmana skolkulturen om “hur riktig undervisning ska bedrivas”. Lärare som ser bortom diagnoser, modersmål och skollokaler och istället fokuserar på barnens styrkor.

Ibland undrar jag om inte dagens skola mer fungerar som en utsorteringsmekanism, än en språngbräda. Skolan ska på något vis utkristallisera morgondagens vinnare, inte tro att alla kan bli vinnare i sina egna liv. Tränar vi barnen i att lyckas eller att misslyckas?

Fler intressanta blogginlägg om skolan: Johan Sjölander och Peter Andersson

Suck!

Läste i  DN idag och blev återigen förvånad över den stora okunskap som finns omkring vilka krav som ställs för att få försörjningsstöd. Att vanligt folk inte har det må vara en sak, men när myndigheter som Försäkringskassan inte vet blir jag djupt oroad….

” När sjukpenningen upphör är det bara cirka två procent som ansöker om socialbidrag. Det konstaterar Försäkringskassan i en rapport som överlämnades till regeringen på tisdagen.

– I debatten har det förts fram farhågor om att personer som inte längre får sjukpenning ska tvingas till försörjningsstöd och att det sker en övervältring av kostnader till kommunerna. Vi ser inget som bekräftar den bilden, säger Hanna Larheden, analytiker på Försäkringskassans huvudkontor, om en ny telefonundersökning bland personer vars sjukpenning upphörde i januari i år efter att de hade varit sjukskrivna i mer än 180 dagar.

Låt mig därför härmed upplysa Försäkringskassans analytiker om vilka krav som kommunen ställer innan du kan komma i fråga för försörjningsstöd; du får inte äga något (bil, lägenhet, hus), du får inte ha några sparade pengar, och hushållets samlade inkomst ska vara under normen….

Därför är det i första hand arbetslösa ungdomar som kommer till socialkontoret just nu. Men när de sjuka har levt upp alla sina tillgångar, fått sälja bilen och huset för att kunna äta…då kan de komma ifråga för försörjningsstöd…..om inte deras parter har jobb vill säga….

Tänt var det här!

Har haft en vilsam semester, även från bloggandet, men nu är det dags att åter attackera tangentbordet.

Idag har jag, tillsammans med ett antal skolpolitiska kollegor, försökt att skaka liv i en fråga som vi anser behöver en seriös prövning inför partikongressen i höst. Friskolediskussionen, liksom skoldebatten i sin helhet, behöver fördjupas till att handla om likvärdighet och kvalitet. Vi måste göra upp med driftsformsdiskussionen en gång för alla, så att vi kan börja fokusera på innehållet. Snacka om att det tog skruv! I kommentarer och blogginlägg finns både ris och ros. Jag håller verkligen med Daniel Mathisen, det är innehållet som är det viktiga - och det är skälet till varför jag står bakom artikeln.

Reaktionerna på våra förslag är bara ytterligare ett bevis på att denna fråga fortfarande provocerar många Socialdemokrater och därför förtjänar den en seriös diskussion. Att vi artikelförfattare då blir uppmanade att lämna partiet är kanske smällar man får ta.

För mig är kvaliteten i skolan en komplicerad fråga, men det finns ett antal viktiga parametrar som kan vara skillnaden mellan en skola i kris och en skola som lyfter sina elever; ett tydligt pedagogiskt ledarskap från rektorer och lärare, lärare med rätt kompetens, höga positiva förväntningar på eleverna och att rätt stödresurser sätts in i tid.

Dessa frågor är både ekonomiska och organisatoriska - men att inte göra rätt saker kostar också pengar, vilket Lars Stjernkvist m. fl. skrivit tänkbart om i SvD. I Nynäshamn försöker vi göra just det som artikeln pekar på; tidiga förebyggande insatser och investeringar i människor, men det får bli ett annat inlägg.

Tack för samtalet, “Anders”

I Almedalen träffade jag en småföretagare, vi kan kalla honom Anders. Anders var tveksam till oss Socialdemokrater. Han tyckte inte att vi brydde oss om honom, att all vår politik var riktad emot honom bara för att han tillhör gruppen medelålders män i förort. Vi har politik för storkapital och storföretag, kvinnor, invandrare, utsatta, pensionärer och ungdomar, men vi glömmer bort de tuffa villkor det innebär att riska sin familjs ekonomiska trygghet för att följa en dröm.

Vårt samtal var oerhört givande! Anders hade aldrig haft möjligheten att sitta ner och prata politik med en riktig politiker och tog verkligen tillvara på tillfället att vädra sina åsikter om allt från småföretagares villkor till familjepolitik.

Jag lärde mig massor av vårt samtal. Jag lärde mig t ex att Skatteverket kräver in skatten mitt i månaden då företaget har sämst likviditet - varför måste det vara så? Jag lärde mig att både storföretag och myndigheter är dåliga på att betala sina fakturor i tid, och att vissa t o m sätter detta i system. Dessa bekymmer är verkliga problem för en småföretagare och viktigare än både LAS och bolagsskatt. I Anders bransch var den stora svårigheten att hitta rätt kompetens och han ställde sig frågande till varför regeringen vill begränsa möjligheten att utbilda sig (studiemedelsreglerna och Komvux). “Hål i huvudet!” uttryckte han det, han som själv läste in gymnasiet på Komvux och därefter skaffade sig en högskoleutbildning. Denna möjlighet hade varit begränsad för honom i dag. Han sa: “det bästa med Sverige är att jag kan dö imorgon, och mina barn kan ändå gå på universitetet”.

Vi kom på, när vi satt där och pratade, att vi inte står så långt ifrån varandra. Anders tyckte att han hade fått lära sig massor om hur samhället hänger ihop genom vårt samtal och jag tror faktiskt att jag lyckades väcka hans nyfikenhet på vår politik. Anders kan lägga sin röst på oss om vi bara intresserade oss för honom och hans livsvillkor och inte bara såg honom som en plånbok där vi ska hämta pengarna till alla andra viktiga saker vi vill göra.

Jag vill uppmana alla Socialdemokrater att göra som Luciano Astudillo. Träffa företagare och för en politisk dialog och ni kommer att finna oerhört spännande och utvecklande frågeställningar. Vi kommer inte att ställa upp på allt de begär, men jag tror ni kommer att bli förvånade när ni märker vilka modesta anspråk de faktiskt har…

Nynäshamn gjorde avtryck i Almedalen

Har nu landat hemma efter min första Almedalsvistelse. Jag har fått många intryck, har fört många spännande samtal och har stärkts i min tilltro till att S har goda chanser 2010 om vi spelar våra kort rätt.

Nynäshamn höll i två mycket välbesökta seminarier under veckan; ett om sommarjobben tillsammans med Joakim Palme och ett om våra investeringar tillsammans med Hutchison Port Holdings, NCC, AGA och Stockholms hamnar. Vårt duktiga kommunalråd Ilija Baljan har också deltagit i ett antal paneler och idag presenterade vi ett nytt offentlig-privat samarbete för bättre folkhälsa tillsammans med Novartis.  Extra glädjande var det att ta del av Mona Sahlins tal. Hon kändes stabilare än någonsin och även om det fanns detaljer som jag själv gärna hade sluppit, var ändå helhetsintrycket positivt. Särskilt roligt var det naturligtvis att hon lyfte fram Nynäshamns sommarjobbssatsning och Ilija i sitt tal - grattis Ilija, det förtjänar du!

Även om det mesta ljuset helt naturligt faller på vårt kommunalråd Ilija är vi  en samlad grupp som driver på utvecklingen i kommunen, vilket Ilija också alltid påpekar. Vi åkte tillsammans med vår vän Leif Stenquist från FP och han bevakade miljö- och samhällsbyggnadsfrågorna. Jag och min vän och kollega Liselott Vahermägi (Socialnämndens ordförande) har lyft fram betydelsen av tidiga insatser för barn och ungdomar och hur man kan göra det på ett konkret sätt på de seminarier vi har deltagit i. Själv blev jag imponerad av Fryshusets IV-program. Om alla lärare är lika engagerade som Marie på Fryshuset är jag inte orolig för skolan - vilken inspiratör!

Jag har läst en del snipiga kommentarer om lobbyister med färgglada T-shirts - vi var några av dem. Från måndag till onsdag marknadsförde vi våra seminarier på detta sätt, och min bild är att detta var mycket lyckat. “Hej Nynäshamn!” mötte vi överallt där vi gick. “Vad pigga ni är!” eller “Hur många är ni egentligen? Ni syns överallt!” Folk kom fram och ställde frågor och var nyfikna på vår kommuns utveckling. Jag stärks i min tro att det mellanmänskliga samtalet är överlägset som kampanjform. Vi behöver inte någon dyr TV-reklam om vi blir fler som sprider S-politik på ett positivt sätt.

Jag återkommer med mera….

Tankar om förskolan och föräldraledigheten

Precis före midsommar släppte IFAU* en rapport (som du kan läsa här) om betydelsen av föräldraledighetens längd för barnens framtida skolresultat. En mycket intressant rapport mot bakgrund av den diskussion som puttrar upp till ytan med jämna mellanrum - barn mår väl egentligen bäst av att vara hemma (med mamma) längre, eller….?

I politiska kretsar sägs det sällan rakt ut, men vårdnadsbidraget och pedagogisk omsorg (som är på väg) är reformer som doftar hemmafruidealism lång väg. Därför blev jag extra glad när jag läste den här rapporten. Det finns inget vetenskapligt stöd för att hemmavarande barn klarar skolan bättre, såvida de inte är barn till högutbildade (mammor). Dessa får en något bättre utveckling, men den positiva utvecklingen avtar med tiden.

Istället får rapporten mig att reflektera över förskolans betydelse. Att den är bra för barnen och dessutom har en klassutjämnande potential har vi Socialdemokrater alltid hävdat - detta styrks också i rapporten. Men mot bakgrund av vilken betydelse mammans utbildningsnivå har för barnens utveckling, kanske man också måste reflektera över barnomsorgens olika kompetenser. Kanske är kompetensutveckling och tydliga krav på pedagogisk utbildning den allra viktigaste utvecklingsinsatsen vi kan göra för att förbättra förskolan?

Vilken betydelse har personalens kompetens för hur det går för barnen senare i livet? Spelar det någon roll om mitt barns förskoleavdelning har en eller två förskollärare, eller är barngruppens storlek viktigare? Hur påverkar sk. pedagogistor barnens utveckling? Spelar det någon roll om det finns en blandning kvinnor och män, eller  finns det andra kompetenser som saknas? Jag har min ryggmärgskänsla, men någon borde forska på detta, så att vi kan börja diskutera verklig kvalitet för barnens skull. Idag blandas all barnomsorg ihop i en enda röra, som bara bygger på föräldrarnas möjlighet att välja den omsorgsform som passar dem, inte alls om vilken kvalitet denna omsorg ska innehålla för att barnen skull.

*Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering

Mer intressant om skolan hittar du här. Fler intressanta s-bloggar hittar du här och här

Rätt Peter, men…

Peter Andersson skriver idag tänkvärt om det svåra med oppositionspolitik, kanske med blinkning till mitt tidigare inlägg här på bloggen: Sluta navelskåda, börja jobba.  Politik handlar i stor utsträckning om alternativa lösningar på gemensamma problem. Den som har makten sätter dagordningen och har tolkningsföreträdet. Som oppostionspolitiker har man den otacksamma rollen att försöka visa att det finns alternativa lösningar som är bättre, utan att ha möjlighet att bevisa det förrän man själv får makten.

Jag skrev mitt inlägg för att jag blev förbannad på valnattsanalysen: Att valet var en framgång eftersom det inte gick bra för Moderaterna. Så talar inte ett maktbärande parti, så talar inte ett 40 %-parti - så talar ett parti som ängsligt ändrar taktik efter motståndaren, utan att ha en egen strategi för seger. Detta uttalande har ju partiledningen sedermera också tagit avstånd ifrån.

Peter skriver: ”Om vi gör det, bara pratar eget, hur kommer då vår motståndare att framstå. Blir bilden något så när i linje med hur vår kritik av motståndaren ser ut? Får väljarna som ska göra just ett val den information och de olika perspektiv som behövs för sitt val? Om inte: vad har vi som opposition för skyldigheter att bidra till att alternativen blir tydliga? Eller ska Aftonbladet, politikerbloggen, Svd eller Henrik Brors på DN vara källan? Eller ska det till och med överlåtas till exempelvis Moderaterna och Reinfeldt själva?

Här har Peter en poäng, men det är skillnad i hur kritik och alternativ politik faktiskt framförs. Om vi ryggmärgsmässigt svarar: Det är dåligt! Katastrof! För lite! på allt som kommer från borgarna, riskerar vi att få trovärdighetsproblem. En del förslag i Gy-11 t ex är ju förslag som fanns i Gy-09, om vi då går ut och säger att allt Björklund kommer med är steg bort från Kunskapsskolan - vad säger det då om våra egna tidigare förslag?Min bild är att man börjar med det man tycker är bra, så lyssnar folk också på kritiken. Som Dag Larsson gjorde mycket bra när han kritiserade Vårdvalssystemet i ett TV-inslag. Han sa ungefär så här; Vi tycker att Vårdval är bra, men att ersättningsmodellen som borgarna har valt är dålig. Klockrent, tycker jag!

Tankar om pensionen

SvD konstaterar idag att det är få arbetare som utnyttjar möjligheten att jobba efter 65 års ålder. Jaha, tänker jag, det är väl föga förvånande? Det som förvånar mig är dock att så mycket fokus läggs på möjligheten att kunna jobba efter 65 års ålder och så lite på hur lång tid man faktiskt jobbar i olika yrkeskategorier i genomsnitt. Det kanske är rimligt att vissa yrkeskategorier jobbar längre, eftersom de kommer ut senare i arbetslivet pga långa studier.

Min pappa började jobba när han var 15 år och jobbade fram till sin 65-årsdag. Att han skulle uppmuntras att jobba i två år till är egentligen bara löjligt (men han gillade att jobba så han gjorde en del gästspel på sitt gamla företag trots artros, lungemfysem och andra trista påföljder efter ett långt arbetsliv som rörläggare). Då hade han jobbat i 50 år och har förtjänat varenda pensionskrona. Om jag skulle hinna jobba lika många år, skulle jag behöva jobba tills jag fyller 75 år. Och då är väl den största risken för arbetsskada jag utsätts för pappersskärsår, musarm och stress.

Även idag finns det en hel del som börjar jobba i riktigt unga år. Men även de som går yrkesförberedande gymnasieprogram har ju 5-10 år längre i yrkeslivet än oss som väljer att plugga på universitet, ceteris paribus (allt annat lika). Är det då rimligt att själva pensionsbonusen bara utfaller om du jobbar efter 65 och inte utifrån hur lång tid du faktiskt jobbat? Är det rimligt att en som jobbar från 30 år till 68 år ska få bonus, men inte en som jobbat från 20-58 år - de har ju jobbat lika länge…

Men, invänder säkert vän av ordning, utbildning måste löna sig och den sk. utbildningspremien är för låg i det här landet. Tja, jag tycker att utbildning ska löna sig i lönekuvertet (vilket i sig är pensionsgrundande), och därutöver lönar sig utbildning i längre livslängd, färre yrkesrelaterade skador och bättre allmänhälsa.

ATP-systemet byggde på ett generationskontrakt som till slut blev ohållbart - ohållbart av helt rätt skäl; bättre hälsa, bättre arbetsmiljö, längre livslängd och höjd utbildningsnivå. (När ATP infördes var pensionsåldern 67 år och  medellivslängden för män var 74 år) Nu behövs ett nytt samhällskontrakt som tar sin utgångspunkt i att pension är uppskjuten lön. Pensionärer ska ha samma inkomstskatt som löntagare, pensionen ska premiera fler arbetade år oavsett om det innebär att vissa börjar tidigare, medan andra jobbar lite senare i livet. Ingen ska behöva be om ursäkt för att man går i pension efter 40-50 år i yrkeslivet!

Glad midsommar Sverige! Må vi få sol mellan regnskurarna och en seger över Italien.

Sluta navelskåda - börja jobba!

Jag erkänner! Jag är en riktig statistikbitare. Jag gillar nyckeltal och att försöka dra slutsatser utifrån olika trender och tendenser, men det svåra är inte att navelskåda. Det svåra är att omsätta sina slutsatser i praktisk politik.

Idag kom SCBs stora opionsundersökning som en viss bekräftelse på det vi redan vet. M är urstarka i Stockholm och MP har en uppåtgående tendens, framför allt i Stockholm stad - i länet får man mer ödmjuka siffror. Nu är det dags att sluta navelskåda och börja jobba! Jag har 6 ödmjuka förslag hur förtroendet skulle kunna stärkas:

1. Sluta gnälla på Alliansen. Ingen lyssnar på den som bara klagar. Jag tror att människor kan tänka själva och dra sina egna slutsatser, bara vi ger dem ett tydligt alternativ. Helt ärligt, vilket är viktigast? Väljare som är missnöjda med Alliansens politik, eller väljare som är nöjda med vår?

2. Sätt människan före systemen. Den dag vi blir systemförsvarare istället för progressiva reformpolitiker är den dag vi slutar förtjäna väljarnas förtroende. Ta avstamp i situationen i den egna kommunen, träffa kommunmedborgare och företagare, och försök hitta lösningar på just deras problem. Så skapas förtroende som håller för lång tid.  Tillåt kommunal experimentlusta! Jämlika förutsättningar i hela landet, kanske faktiskt kräver olika lösningar i olika delar av landet.

3. Tro inte att “allt vänder, bara arbetslösheten och utslagningen får genomslag även i Stockholm”. Det finns ingenting som säger att väljarna vänder sig till oss, bara för att de är missnöjda med Moderaterna.

4. Ha en egen idé om hur vi ska stärka invånarnas egenmakt. Storstadsborna kan själva - och vill få den möjligheten, utan att det behöver bli en valfrihet bara för vissa!

5. Kapa hälften av de interna mötena och ut och träffa folk istället, vare sig det är i idrottsföreningen eller på nätet.

6.  Samordna oss och lyft fram positiva exempel. Socialdemokratin är inte partihögkvarteret på Sveavägen 68, utan varje Arbetarekommun i detta avlånga land. Varje insats räknas och förtroendet för lokala och regionala politiker är minst lika viktigt som förtroendet för Mona Sahlin.  Lyft fram dem som faktiskt har levererat något bra, oavsett om de bor i Kiruna, Botkyrka eller Nynäshamn.

Här vill jag därför bidra med en del praktiskt genomförd Socialdemokratisk politik, signerad Nynäshamn;

- Vi erbjuder alla som vill möjlighet att arbeta heltid. Läs mer här 

- Vi ger sommarjobb till alla ungdomar som vill i åldern 15-18 år. Läs mer här och här.

- Vi har ett tydligt kvalitetsfokus på våra verksamheter och försöker lämna meningslösa volymmål bakom oss.  Istället för att fokusera på lärartäthet och klasstorlekar, satsar vi på lärares och skolledares kompetens, tidig kunskapsuppföljning och riktade insatser som vi ska utvärdera: t ex. utökad undervisningstid i sv och ma i åk 1-3, särskilda ämnesutvecklartjänster, samt riktat extra stöd till de elever som inte bedöms nå målen i åk 8-9. Redan nu börjar vi skönja positiva resultat: andelen elever som når målen i alla ämnen har ökat från 73% (2008) till 79 % (2009), resultaten på ma- och sv-proven i åk 3 har klart förbättrats.

- Vi erbjuder barn till arbetslösa och föräldralediga rätt till 30 h vistelsetid i förskolan.

- Vi minskar förstörelsen och annan ungdomsbrottslighet genom att satsa på ungdomsaktiviteter, stötta Nattvandrarföreningen och föreningslivet. Resultat: 300 000 kr i minskade kostnader för skadegörelse för årets fem första månader.

- Vi har inrättat ett Arbetsmarknads- och utvecklingscentrum. Samlokalisering av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och delar av socialtjänsten, samt en samordning med vuxenutbildningen. Läs mer här

- Alla gymnasieungdomar har rätt att söka vilken gymnasieutbildning de vill i hela landet, och vi har frisök till alla grundskolor.

- Vi har infört ett resultatbaserat styrsystem (frivilligt för verksamheterna att delta) som möjliggör för personalen att få ta del av de utvecklingsvinster man själva bidrar med i verksamheten. Kopplingen mellan ekonomiskt resultat och kvalitet i verksamheten tydliggörs.

Listan skulle kunna förlängas med vår folkhälsosatsning, vår aktiva näringspolitik och en massa andra spännande projekt vi håller på med, men det får jag återkomma till någon annan gång. Har någon där ute ytterligare idéer om hur den lokala välfärden kan förbättras, hör gärna av er!